I dagens nyhetsrapportering står det lite om svenska islamister som har stupat i strid utomlands. I Expressens artikel talar man om "svenskar" och det brukar vara ett säkert tecken på att de är svenska medborgare.
Det finns väl lite olika sätt att se på dessa, våra landsmän, men eftersom detta är en ryggmärgsblogg väljer jag att snabbt reflektera utan att intellektualisera vidare. Kalla mig gärna fördomsfull och full av skit. Det rör mig inte det minsta.
De här individerna har alltså bott i Sverige tillräckligt länge för att erhålla medborgarskap. Hur kan man leva så isolerad i vårat samhälle under så många år utan att ta avstånd från den politiska islamismen? Att man sedan inte bara smygsympatiserar med dem utan till och med väljer att köpa flygbiljett och vapen för socialbidraget (arbetslösheten bland exsomalier i sverige är någonstans mellan 80% och 96% beroende på vem man frågar) övergår mitt förstånd.
En misslyckad integrationspolitik är en förklaring som, förutom många journalister, bl.a. integrationsforskare Masoud Kamali tror på: Det här är vårt problem. Det är inget somaliskt problem och inget invandrarproblem, utan ett svenskt problem. Att vi inte kan ta till vara på de resurser och den utbildning som kommer in i landet är en skam. Det största kapitalet vi har är humankapitalet. När vi inte kan ta till vara på det, utan bara ser hudfärg, är det ett beklagansvärt system. Ett system vi måste börja skämmas över, säger Masoud Kamali.
Mja, jag vet inte jag... Jag har svårt att tro på det där om att vi svenskar skulle vara särskilt benägna att diskriminera just hudfärg. Jag köper däremot att vi diskriminerar vissa kulturella särdrag. Vem vill anställa en khattuggande somalisk analfabet med islamistiska sympatier? Inte jag i alla fall.
Detta väldigt luddiga inläggs slutkläm är: Brinn i helvetet shariamuppar!
Det finns väl lite olika sätt att se på dessa, våra landsmän, men eftersom detta är en ryggmärgsblogg väljer jag att snabbt reflektera utan att intellektualisera vidare. Kalla mig gärna fördomsfull och full av skit. Det rör mig inte det minsta.
De här individerna har alltså bott i Sverige tillräckligt länge för att erhålla medborgarskap. Hur kan man leva så isolerad i vårat samhälle under så många år utan att ta avstånd från den politiska islamismen? Att man sedan inte bara smygsympatiserar med dem utan till och med väljer att köpa flygbiljett och vapen för socialbidraget (arbetslösheten bland exsomalier i sverige är någonstans mellan 80% och 96% beroende på vem man frågar) övergår mitt förstånd.
En misslyckad integrationspolitik är en förklaring som, förutom många journalister, bl.a. integrationsforskare Masoud Kamali tror på: Det här är vårt problem. Det är inget somaliskt problem och inget invandrarproblem, utan ett svenskt problem. Att vi inte kan ta till vara på de resurser och den utbildning som kommer in i landet är en skam. Det största kapitalet vi har är humankapitalet. När vi inte kan ta till vara på det, utan bara ser hudfärg, är det ett beklagansvärt system. Ett system vi måste börja skämmas över, säger Masoud Kamali.
Mja, jag vet inte jag... Jag har svårt att tro på det där om att vi svenskar skulle vara särskilt benägna att diskriminera just hudfärg. Jag köper däremot att vi diskriminerar vissa kulturella särdrag. Vem vill anställa en khattuggande somalisk analfabet med islamistiska sympatier? Inte jag i alla fall.
Detta väldigt luddiga inläggs slutkläm är: Brinn i helvetet shariamuppar!
